Det är olika, som min belgiska jätte var väldigt rädd och blyg i början, han var en av de blygaste i kullen,  men när han fick lära känna mig bättre så gick det över och han blev jättesocial. Min dvärgvädur har alltid varit lite blyg och i bakgrunden, men ändå snäll och mysig, det är bara hennes personlighet. 🙂

Skönt att höra att det kan ändras! Nu hoppas jag att mina nya ungar inte ska vara blyga, men funderade först på att ta hem en som var det och undrar då hur mycket av det som kan "växa bort", om det är värt att träna med en sådan kanin eller om det är mindre stressande för den att bara få vara som den är och ta allt i sin egen takt.

Vissa är ju lite mer försiktiga i grunden men det säger inte att dom kan bli tama och lugna senare om dom har rätt förutsättningar för det. Det kan ligga i deras gener att dom är mer rädda och försiktiga, är ju egentligen en överlevnadsinstinkt. Det kan ju också bero på att dom fått mindre tid hos uppfödaren och att deras syskon har fått mer "social träning" och då blivit mer framåt så den blyga hamnat mer i bakgrunden trots att den kanske behöver mest tid. 

Men jag tror att med rätt förutsättningar så kan kaniner som varit lite mer försiktiga bli lugna och trevliga djur ändå. När dom inte är rädda och blyga längre så blir dom ofta mer mjuka djur och kanske inte lika buffliga och stökiga som djur som är väldigt framåt från början. Jag tror att man behöver spendera mer tid med de mer nervösa djuren och träna dom genom att utsätta dom för olika situationer och visa att det inte är farligt. Självklart ska man göra det i den graden att kaninen inte blir rädd. Man måste först ha ett bra personligt band med kaninen, så kan man introducera läskiga grejer och situationer långsamt och lungt. 
Är mina kaniner rädda för något så visar jag på olika sätt att det inte är någon fara. Om man tar ett paraply som exempel, märker jag att kaninen tycker att paraplyt är jätteläskigt när jag fäller upp de så kan jag sätta mig ner, fälla ihop paraplyet. Låta kaninen lukta på den, ge kaninen lite godis så den får kolla vad det är. Börja röra det och greja med det och tillslut när kaninen är nyfiken istället för rädd kan man öppna det lite och tillslut funkar det. 
Med en blyg kanin får man göra detta med allt till en början och det kan ta lite tid. Handen är inte farlig, rösten är inte farlig, dörren är inte farlig, matskålen är en rolig grej som det kommer goda saker i osv. 

Hade en fransk vädur som var väldigt skeptisk mot andra personer och när det var många personer runt omkring honom. När han var ensam med mig var han världens lugnaste och mjukaste kanin. När jag valde honom så valde jag den lugnaste kaninen. Alltså inte den som var först framme utan den som var lite i bakgrunden så man kan väl säga att han var lite blyg. Han va inte rädd utan bara lite långsammare än sina syskon på allt de nya. Men han blev en jättefin kanin och det var saknaden från honom som gjorde att jag skaffade Mio 🙂

Har man tid och tålamod så är det absolut värt det eftersom dom blyga kaninerna kan bli väldigt fina och tillgivna djur efter lite träning.

Vad skönt att höra att det ändå kan gå så bra. Jag måste lära mig kaninspråk ordentligt först innan jag vågar ta mig an en riktigt blyg kanin, tror jag. Är så van vid hundar och där vet jag precis hur man ska göra, men ett bytesdjur som kaniner är helt annorlunda. Deras signaler är så små och svårare att läsa och de litar inte på oss "automatiskt" på samma sätt som en hund gör. Det är superintressant! 

Vad fint du beskriver din träning med de blyga kaninerna du har haft. Att man måste låta det ta tid, massor med tid. Men genom att låta det ta tid så utvecklar man ett starkt band och kaninen kan bli väldigt tillgiven. Vilket fint jobb du har gjort med dina!