Med tanke på hur aggressiva kaniner, inte minst hanar, lär vara sinsemellan och att de sägs må bäst ensamma…. så finner jag det otroligt intressant att se Silvio, Bolt, Silverpil och Brighteye ligga och vila på samma kvadratmeter bakom gamla grishuset.

De har bokstavligen hela världen till sitt förfogande och har levt ensamma till vuxen ålder (utom Bolt som inte riktigt är vuxen än 😉 )
Till och med Silverpil, som verkade vara aggressiv när han och Rufs bodde ihop, väljer sällskap. Han och Bolt är nog de två som står närmast varandra och oftast ses ihop.

Jag skriver det här inlägget som en iakttagelse eller mini-studie på kaninbeteende, i syfte att dela den erfarenhet jag skapar. För att ha någon mening och referensram så delger jag även grovt hur situationen ser ut och hur det blev så här.

Då jag lagt ner alla planer på fortsatt uppfödning valde jag att behålla de fyra hanar jag hade. En av dem var vid tidpunkten 8 veckor, övriga mellan 7 månader och ett par år, och de tre äldre hade varit i Avel. Samtliga vuxna har levt isolerade med undantag för Silverpil som under en kort tid bott i en bur (3.5kvm) med en annan hankanin, men blivit flyttad vid ca 4 månaders ålder för att undvika skador då de visat tecken på att inte fungera ihop. Tecknen var pälstussar i buren, ett mindre sår och en del jakt.  Valet att separera berodde delvis på att omständigheter skulle göra det svårt att separera senare om beteendet eskalerat.

De fyra hanarna placerades till att börja med i vad som varit honornas koloni/bur på 14kvm. Den var grovt städad, ej tvättad och flytten skedde i direkt samband med att honorna  flyttades till annat boende. Det var tidig vår och på många sätt den förmodligen minst lämpliga tidpunkten på året för att släppa ihop dem, då alla vårkänslor börjat vakna. Buren var väl inredd med hyllor, flera gömslen, sikt-avdelare och gott om foder och vatten.
Hopsläppet gick utomordentligt väl, en del spring och några tussar med päls var de enda tecknen på stress. Silverpil stod bakom en del av jagandet och fick också en mindre skada på nosen någon gång under natten till den tredje dagen, vilket tycks ha minskat hans tendenser att jaga runt övriga och anlagt ett lugn i gruppen.

Pojkarna fick bo där i ca 3 veckor, sedan började jag släppa ut dem fritt med avsikt att stänga in dem på nätterna. De första dagarna kom de tillbaka till buren vid matdags, men snart valde de att stanna utanför och jag slutade stänga dörren. De får fortfarande kraftfoder i kolonin varje dag, samt har tillgång till grovfoder och vatten. Vid dåligt väder kommer de in i stallet självmant, annars går de fritt. Plan för infångande om någon verkar sjuk/skadad och för regelmässiga kontroller finns (i första hand att stänga om dem när de äter, i andra hand att driva dem in i fållor) men för övrigt lever de helt fritt.

Det som är mest intressant, anser jag, är att dessa vuxna hankaniner som inte växt upp ihop och är obesläktade, ändå väljer att hålla ihop tillsammans stora delar av dygnet trots att de har all möjlighet att inte göra det. De har även valt ett nytt ''revir'' på neutral mark - istället för stallet där de bott tillsammans (och två bott ensamma i olika burar), eller bakom boningshuset där två av dem bott i varsin bur, så bor de numera bakom det gamla grishuset, där de har skydd att söka under/i en del trä och material som ligger upplagt efter renoveringar.

De sitter ofta två eller tre nära varandra (inom några kvadratmeter) och betar, eller ligger och vilar tätt inpå varandra i solen eller skuggan. Ibland har någon dragit ut på en egen liten runda och jag ser dem utforska andra ställen, oftast Silvio eller Brighteye. Silverpil, Bolt och Brighteye är oftare i stallet och Silvio är oftare ensam på andra sidan av det gamla grishuset. Men jag ser dem också tillsammans alla fyra.

Om någon nu får lust att släppa ihop vuxna kaniner så kan det vara bra att veta att den största anledningen till att de  fungerar ihop, är just att de kan dela på sig och vara ifred när de vill. Både när de var instängda och nu när de är lösa hade de goda möjligheter att dra sig utom synhåll för varandra. En annan viktig aspekt är att de är fler än två, vilket minskar risken för att de fixerar på varandra och börjar reta gallfeber på varandra. Detta gäller både hanar och honor, men det är lite viktigare för hanar och de behöver också mer yta och berikning för att fungera ihop.
Det finns alltid en risk att djur som bor ihop skadar varandra. Jag har dragit slutsatsen att fördelarna för deras välbefinnande överväger  nackdelarna. Det finns även vetenskapliga studier som styrker detta, dock gäller de främst ungar, vuxna honor samt hanar under 4 månaders ålder.
Jag är inte den enda som har hankaniner i grupp - fast jag vet ingen annan som har dem helt lösa.  Jag har också gjort bedömningen att förbättringen av livskvalitet som kommer med friheten för dem att springa, utforska och bete sig fullt naturligt (utan att för den delen riskera svält, sakna möjlighet att söka skydd eller slängas ut på ett okänt, skrämmande område) överväger riskerna av tex rovdjursangrepp. Eftersom de inte är flyttande djur utan normalt sett håller sig till en boplats, och här finns hund och människa som avskräcker vilda rovdjur till viss del så är det också bidragande till att göra deras miljö säkrare. Tyvärr finns ingen garanti och det är jag medveten om.

Jag hade inte kameran med mig ut, så jag bifogar  bara en bild från deras första möte. Kanske kan jag ta nya bilder på dem när de är lösa ute senare.