Jag kan gissa att det kan vara barnets intresse tid + tid som föräldrar tjatat lite och sen gett upp.

Är intresset inte så starkt kan folk säkert bli less på en kanin på mindre än ett år.

Nyhetens behag, skulle jag också tro :)

När man haft ett djur i över ett år så har man nog hunnit fästa sig vid det oavsett man vill eller inte, men första året om intresset är svagt så…

Jag stör mig på att man säljer en kanin för man har tröttnat på den. Själv är jag 13 år men älskar kaniner. Mina äldre syskon och familj har haft sen jag var liten och jag hade min fösta vid 6 år och jag har fortfarande inte tröttnat på dem. För jag lovade mig själv att inte göra det och jag är en riktig djur vän och tar väldigt bra ansvar enligt mina föräldrar. Då de nästan aldrig behöver hjälpa till.

#1 Jo, så är det nog också (Har sett väldigt många sådana annonser) men också när det är vuxna och tonåringar som säljer sina egna kaniner så är de också nästan alltid ett år gamla så det kan ju inte enbart vara barn som tröttnar

Åh jag blir så ledsen när jag ser sådana annonser. Antar att föräldrarna ger barnen ett år på sig att fästa sig vid kaninen och sen bestämmer sig för att sälja eller behålla… uppenbarligen ofta barnen tröttnar.

Jag tror att det har att göra med att intresset försvinner och att kaninen blir könsmogen. Jag anser att barn som får en kanin av sina föräldrar bara så där, utan att egentligen ha ett brinnande intresse inte är mogna nog att ta hand om ett djur själv. Det är otroligt dumt av föräldrar att tro att mindre barn ska ha hela ansvaret för ett djur. Barns intresse kommer och går och kan variera väldigt mycket. Så att som förälder ge sin 6-åring en kanin och tro att man inte behöver titta på den, är idioti. Djuren är alltid de vuxnas huvudansvar och de ska se till att djuren får rätt skötsel. Sen ska självklart barnen inse att det är deras ansvar att ta hand om djuret, men föräldrarna måste ju vara med på att "ta över" och hjälpa barnet om intresset skulle svalna. Jag säljer inte en kanin till en familj där endast barnen har intresse, föräldrarna måste också tycka det är kul med kaniner och se den som familjens kanin och inte bara barnens. Det är min åsikt i alla fall! :)

Jag var som sagt 6 år när jag fick min första men min mamma hjälpte alltid till med mat och vatten och även hjälpte mig att mocka efter som hon också gillade kaniner väldigt mycket!

#7 Precis så jag menar, att föräldrarna ska vara delaktiga. Hade inte dig i åtanke när jag skrev min kommentar, valde bara någon random ålder. ;)

Ok:) tänkte bara skriva så för att man inte skulle missförstå mig;)

Som sagt är det såklart ett problem att barn får hela ansvaret för en kanin utan att vara redo, men det är inte enbart kaniner som tillhör barn som säljs vid just ett års åldern utan även till vuxna och tonåringar, och det är alltid vid samma ålder.

Var 6 år när jag fick min första kanin.  Mina föräldrar hjälpte mig med att ge mat och vatten och mocka. Men för det mesta gjorde/gör jag allt själv Då/nu med. Har haft kaniner i 6 år nu och har inte tröttnat än :)

#11 det är ju jättebra men hör tyvärr inte till diskussionen :)

Jag tror också att "sötheten" spelar in efter 1 år är de flesta kaniner vuxna och har inte kvar den fluffiga pälsen och de busiga ögonen , då tycker tydligen vissa "jaha, då var det roliga slut!"

#13 Det spelar in, det har jag inte tänkt på innan. Men även om vuxna kaniner är söta har de ju inte det där som kaninungar har och som folk så ofta faller för.

#4 bara en tanke, skulle det kunna vara att folk kanske ljuger om kaniners ålder också, en äldre kanin skulle antagligen inte sälja lika lätt men vid 1 år är dom vuxna så det är lite svårt att skilja på en 1 åring och en 5 åring tex men det är svårare att säga att en 5 åring är 12 veckor. Jag har inget bevis alls för det men jag tänkte med tanke på allt annat fuffens som sker med djur kanske det inte är omöjligt i alla fall.

#13 det kan nog vara en del av det också.

Jag har haft kaniner i flera år, och aldrig sålt någon av de jag köpt. För ett år sedan startade jag ett omplacerar hem. Många av dessa kaniner var väldigt skygga, överviktiga, aggressiva osv. Men jag sålde dom när jag kände att det blivit snälla och mådde bra.

Tre stycken fick jag aldrig sålda, har kvar dom än idag. Två av dom säljs så om ni är intresserade hör av er! Bur ingår, 200kr.

Jag tror folk tröttnar på sina kaniner, efter ungefär ett halvår är de ju fullvuxna och inte lika "små och gulliga" längre. De blir könsmogna och kan ändra beteende. Efter ett år känner man väl att det inte varit så kul ändå.

Själv skulle jag aldrig kunna sälja mina tre egna kaniner (syftar inte på de jag beskrev),

Jag tror mycket också handlar om att kaniner fortfarande har denna stämpel om att vara "lättskötta djur som bara lever ett par år som klarar sig fint om den får sitta själv i en bur utomhus". Skulle man sluta sälja dem i djuraffärer skulle nog "statusen" öka i takt med att uppfödare får direktkontakt med köpare.

Kan tänka mig att folk köper en kanin för att de tycker den är urgullig som liten, sedan blir den "tonåring" och lite "ful o lång" i kroppen, detta kan man ta, kaninen är ju fortfarande jättecharmig ibland. Men sen kanske man ledsnar, det hinner bli vinter, kaninen bor ute och det är inte alls jätteroligt att gå ut o leka med en kanin som bor ute osv osv.

Man tänker kanske att till sommaren DÅ ska vi ha roligt igen, o så kommer våren/sommaren o man upptäcker att kaninen är halvskygg o tråkig, som har fått sitta själv i en bur hela vintern o inte utvecklat någon form av personlighet, den ogillar att bli buren o så kissar/bajsar den dessutom bara överallt.

Men kaninen får stanna ändå o käka lite gräs på gräsmattan i rasthagen o man kanske provar att gå med sele någon gång, men kaninen vill inte följa efter människan utan vill hellre skutta åt nåt annat håll. Så framåt hösten har året gått o man inser mer o mer att "nej detta var verkligen inte alls roligt, bara massa jobb me att städa burar o torka kiss o kaninen är ju inte ens halvtam".

Då blir de blocket-annons. 

Ungefär så kan jag tänka mig att det ser ut i mångas hem som säljer kaniner. Oavsett om det är barn eller vuxna som köper kaninen.

Finns ju folk som köper hundar också (som trots allt har högre status) som inte alls tänkt igenom saker o ting, som inte kan behandla hunden utefter att den är just en hund o inte ett litet barn, som inte orkar gå nånstans me hunden utan den ska sitta i en väska/bli buren på, som ska ha barnkläder på sig, som hinner bli så jäkla dryg o ouppfostrad o vidrig me tiden så den bits o morrar åt allt o alla o är allmänt osäker o jobbig. 

Så att folk köper kaniner utan att ha tänkt igenom nånting är ju inte alls konstigt…

Då är vi två. Tyvärr tror jag att det handlar mycket om att man inte som litet fått lära sig att djur också har ett värde. De som växer upp bland djur verkar ha lite mer vett inpräntat bakom skallbenet än de som inte är det. Nä, nu har jag inte gjort en undersökning så jag har inga bevis på att det verkligen är så. Men av de människor jag känner och vet någonting om så är det så. Vi som haft föräldrar som lärt oss att har man ett djur, då har man ett ansvar, vi köper våra djur och äger dem tills de tar sina sista andetag. Vi vet vad det innebär att äga ett djur. Vi vet att ett djur kan bli ca 10 år gamla så vet vi att vi inte kommer klara av att ta hand om djur, jobb/skola, familj och sådant om 10 år, då köper vi inga djur.

Människor som inte har vuxit upp med djur har säkert drömt om att få äga en liten fluffig sak under hela sin uppväxt. Och så blir de stora och flyttar hemifrån och kan bestämma själv. Kanske blir det just en kanin de köper. Och alla vet ju hur mysiga och gosiga kaniner är de första månaderna. Men sedan blir de vuxna, kommer in i tonåren och de prövar sina ägare. Vips, nu var inte plötsligt inte lika kul längre, nu när kaninen börjar morra, nafsa och sura. Och så känner de efter, jo visst, allergi. Visst beror årliga förkylningen på det där lilla monstret som sitter i buren?? Eller oj, hoppsan, plötsligt blev det så mycket i skolan med tentor. Det går ju absolut inte att kombinera arbete/jobb, vänner och fritid med ett litet djur. Inte alls. Då är det tur att blocket finns. Där kan man slänga upp vad man vill, bäst fungerar det ifall man sänker ner djurets värde till noll och skänker iväg dem men tar ett litet pris för buren….. O.o

Sedan finns det de där människorna, (tillhör egentligen samma kategori som ovan) som har barn och tänker att barn+djur=sant. Alltså att djur är någonting som barn

ska

ha. Så de köper ett marsvin eller en kanin, sätter dem i en bur och så får det vara. Föräldrarna har inget intresse för djuret alls utan tycker bara det är så kul när barnet kan gå till buren då och då och stoppa in en bit morot, eller några grässtrån. Och så självklart klappa kaninen de första månaderna då kaninen är liten och söt. Sedan så växer kaninen upp och samma sak händer som jag skrev ovan. Plötsligt blir alla allergiska och tiden finns inte längre!

Som sagt, jag säger inte att det är såhär i alla fall, men lite kan det nog stämma. Självklart finns det dem som inte fått ha djur som barn (pga allergier i familjen eller noll intresse hos föräldrarna) men som tar hand om sina djur perfekt och tvärt om.

Det finns bara EN gång då jag skulle kunna tänka mig att sälja ett djur, och det är ifall DJURET inte trivs hos mig! T.ex. nu så har jag två katter varav den ena fått ungar. Den andra katten hatar detta och vill verkligen inte vara inne, men som ägare har jag en skyldighet att ha koll på min katt så hon måste vara inne större delen av dagen men hon VANTRIVS. Nu ska jag inte behålla ungarna så om 6 veckor är de borta och allt blir som vanligt, men skulle det vara så att denna katt jämt gick och vantrivdes, då hade jag valt att låta någon annan ta hand om henne. Och då skulle jag välja ny ägare noga och inte ta första bästa. Och katten skulle kosta en slant, och då handlar det inte om en liten ynka tia utan några hundralappar, för det är vad min älskade katt är värd. Det är vad ALLA djur är värda.

Som jag alltid har sagt, inför någon slags licens på djurägare. Alla djurköp borde registreras!

Köpen borde tänkas igenom noggrannare, man borde kunna ge sitt djur ett livslångt hem och inte bara ett tillfälligt.

#20 Exakt så! Håller helt med dig!

Vuxna är programmerade för att vilja ta hand om ungar. Barn tröttnar fort på ansvaret. Och har den varit ute under vintern har både människor och kaniner kommit ifrån varandra. Och kanske många inser att kaninen inte gick att "uppfostra" med måttlig arbetsinsats. Glöm inte att vuxna skiljer sig trots att de lovat "tills dess döden skiljer oss åt" - vi får nog finna oss i att människan är ofullkomlig. De av oss som är bättre på att ta hand om djur får väl försöka få rum för någon kanin som inte hamnade hos rätt ägare ibland.