Jag vet en kanin som inte har framtänder pga bettfel som uppkom av en skada - alltså inte genetiskt. Han lever bra och är nu ca 4-5 år :) men jag vet inte… Aldrig haft bettfel på mina djur - trots flera djuraffärsköp och olika uppfödda djur och jag själv föder upp. Jätte glad över det!

Måste bara fråga, hur kan det vara självklart att du också får kanin ungar med bettfel..?

Jag är också positiv till avlivning vid bettfel, för både djurets och djurägarens skull. (Själv har jag tidigare haft ett marsvin med bettfel som jag till slut avlivade.)

#2 Antagligen för att alla som håller på mycket inom en viss djurart får uppleva det mesta, inklusive bettfel och diverse annat.

#3 njä det skulle jag inte påstå.. Varken jag eller de som avlat samma som mig har fått bettfel. Har man rena och bra led så råkar man inte ut för det. När man skriver "självklart" får ungar med bettfel så låter de lite sådär. Upptäcker man bettfel bör man sluta avla på de leden direkt.

#2, hur många kullar/ungar har du fött upp?

Tanen i sverige verkar alla bära på bettfel och vi har fått ta bort flera linjer ifrån vår uppfödning.

Sorgligt nog, alla dessa stora uppfödare(alla raser) verkar inte bry sig nämnvärt om bettfelen utan tar bort ungarna med bettfel men avlar och säljer vidare restrerande "fina", tyvärr.

Får en unge bettfel hos oss får den tid att rätta till tänderna, och om den inte gör det tar vi bort den(Vi säljer ingen ur den kullen) och mor-son/far-dotter parar och tar sedan 2 avkommor och parar, på så sett ser vi om det är bettfel eller om ungen bara har slått sig.

Håller med om att det är nästan är självklart att man får bettfel förr eller senare när man avlar. Men det handlar en hel del om hur mkt tur/otur man har, om man provparar, hur kunnig man är (tex vet hur betten ska vara i vilken ålder) och om man någonsin köper in nya kaniner. Om en uppfödare som hållt på ett tag påstår att denne aldrig någonsin fått bettfel så tror jag att denne antingen ljuger eller inte har kunskap nog att veta vad som är bettfel.

Personligen så avlivar jag kaniner med bettfel, ser inte att det är etiskt rätt att låta kaniner leva utan framtänder.

Avlivar.

#5 10-15 kullar. Även de jag umgås och snackar mycket med som föder upp har haft ca lika många var och inga bettfel där heller. Tycker verkligen inte att det är självklart att man får bettfel då och då. Isåfall bör man nog se över sina led och göra något åt de.

Mellan 50-60 ungar jag jag haft, såg nu att du frågade det.

#9 Avlar inte du på hoppkaniner? Där är det ju lite "förbjudet" att inavla och på så vis testa sina linjer. Och 50-60 ungar är inte så många kullar, så om du skulle fortsätta att avla (och köpa in nytt avelsmaterial och testar linjerna) så är det möjligt att du upptäcker att det ligger sånt du inte visste bakom ^^

#11 Nej det är inte förbjudet, har haft flera kullar med en del inavel =)

Inte de som va poängen heller riktigt utan tycker de låter konstigt att man tycker de är självklart att de kommer bettfel då och då :)

#12 Tror inte ts menade att "det blir några ungar här och där som föds med bettfel och det får man räkna med". Hon menade nog att om man håller på ett tag med Avel så kommer man att mötas av defekter av olika slag, och hon har ju aldrig sagt att hon inte gör något åt det (dvs tar föräldradjuren ur avel). Tyvärr är bettfel väldigt vanligt på vissa raser :/ Tur du inte fått bettfel, men nästan alla som avlar längre kommer att stöta på det (tyvärr) tids nog.

#13 Nej såklart måste hon inte menat så men sättet hon skriver det på känns som de var så hon menade och när de ända som svarade var "hur många kullar/ungar har du fött upp?" så känns de ännu mer så. 

Ja tyvärr är de vanligt inom vissa raser men tycker fortfarande inte de är en ursäkt, då får man importera nytt (från bra ställen) eller börja om från början och plocka bort alla bettfels led =)

Ok, man ska uppenbarligen inte lämna datorn mitt i en diskussion, för min tanke var att omedelbart återkoppla efter att jag fått svar på hur många ungar du fött upp. Jag har fött upp dvärgkaniner i 30 år och föder i nuläget uop ca 150 ungar om året. Med den kvantiteten är det omöjligt att helt slippa defekter tyvärr… När jag skrev så tyckte jag att mitt inägg lät lite självgott, som om jag själv aldrig drabbades av bettfel. Det var därför jag la till att det självklart händer mig också. Men hur man än vänder sig har man ändan bak! Det jag kan säga är att jag tar problemet på allra största allvar och tack vare det har jag endast haft en handfull bettfel under de senaste 10 åren. Och det trots att jag har tagit in mycket nytt då jag har börjat med satin och rex.

#15 Tycker fortfarande inte de är väsentligt hur många ungar man har, att man tycker att de är självklart att de kommer fram bettfel tycker jag inte är ett speciellt sunt tänkande när de gäller levande djur. 

Med den kvantiteten är de omöjligt att slippa defekter helt - varför då? Känner de som föder upp till produktion eller hoppning som haft betydligt fler kullar utan bettfel, tycker de låter som en bortförklaring bara. Man väljer väl ändå kvalité framför kvantitet.

#16 Tror inte du förstår vad ts menar. Det finns ju inga test att ta för att kunna veta huruvida en kanin bär bettfel eller inte, och köper man en ny kanin så vet man inget om den.

#17 Jag anser att man bör ha koll på ledet man köper in och veta vad de finns för djur bakom och vad de gett för avkommor. Sedan så klart kan de hända den bästa att de dyker upp ett bettfel någon gång men upprepade gånger bör man nog kolla upp / ev. byta ut sina led =)

#18 Fast det funkar ju liksom inte så…

#19 Nähä hur funkar det då? :) Det är i mina ögon självklart att man kollar upp leden noga när man köper in nya kaniner och inte bara experimenterar sig fram med vilka led som funkar.

#20 Man kan omöjligt veta om det ligger bettfel i de linjer man köper in, eftersom väldigt få går ut med att de har fått bettfel…

#20 Sen är det inte alltid folk vet om att det finns bettfel bakom. Två bettfelsbärare ger statistiskt sett bara 25% ungar med bettfel, slumpen kan göra så att ingen får. Har köpt in kaniner som burit bettfel där uppfödaren aaaaldrig fått bettfel…

#21 & #22 Absolut! Därför jag skrev att de kan hända alla men får man bettfel flera gånger för man göra något åt det, tycker dock fortfarande att man bör kolla upp leden så mycket man kan och höra runt med andra som är insatta i rasen och rådfråga =)

Jag tycker såna här ämnen är så svåra, då djuren inte kan tala och berätta om de tycker det är värt att leva eller ej. :/ Är bettfelet inte så allvarligt hade kaninen fått leva och jag hade gjort allt för att hjälpa den. Är bettet helt "åt helvete" är det en annan sak…

Avlivning av de djur som har bettfel. Stängning av linjen. De som är friska bör kastreras så inga olyckor sker.

#25 Håller med!

Det är en sak att säga till andra vad de ska göra, och att tro att man vet vad man ska göra om det händer.
När jag fick en unge med bettfel så avlivades den, och jag införde säljstopp på de linjerna. Nu 1,5 år senare så har jag bestämt mig för att sluta med den färgen, klarar mentalt inte av att föda upp och behöva ta bort överskottet.

Anledningen till att jag inte ville sälja ungar ens till kel? En olycka händer så lätt, och så sprids skiten vidare… Plus att de uppfödare som hade köpt besläktade kaniner av mig innan, fortsätter avla på dem. Hur kan man begära att en kelköpare förstår vikten av att inte avla på dem när uppfödare inte gör det?

#27 Det är just därför jag anser att friska individer i linjen ska kastreras. Då kan de säljas till kel utan risk för att det sker olyckor.

Jag fick fram 2 kaniner som var hermafroditer (de hade i princip en penis i själva slidan). De avlivades vid ca 5-6mån ålder då könen svullnade upp osv. Kaninerna som var kvar i ledet kastrerades och såldes eller behölls. Som tur var hade jag inte sålt någon okastrerad kanin ur det ledet än så det var lätt att stoppa för min egen del iaf. Kaninerna hade okänd stam. Hade det gällt bettfel hade jag agerat likadant som jag gjorde med hermafroditerna, samt informerat eventuella köpare/uppfödare av ledet.

#16. Jag skulle gärna vilja ha kontaktuppgifter till alla de uppfödare du känner som har fött upp betydligt mer än 150 kaninungar om året i många år utan att få en enda unge med bettfel. De sitter nämligen inne med kunskaper som är oerhört intressanta för oss "vanliga dödliga" uppfödare att få ta del av! Kanske kan alla de gemensamt skriva en artikel till kanin i fokus? Ur djurskyddshänseende är det ju oerhört viktigt att vi andra får receptet, som de uppenbarligen har, på hur man gör för att undvika defekter helt och hållet!

#6 Du verkar utgå från att bettfel beror på en enda gen som är genetiskt recessiv. Men det vi i dagligt tal kallar "bettfel" kan i själva verket vara många olika fel. Det vi märker är ju att kaninens  tänder växer då de inte slits mot varandra som de borde när kaninen äter, men vad det beror på vet vi sällan. Tänderna blir snabbt så deformerade att inte ens veterinären kan se vad som från början orsakade problemen. Det är ju just att problemet är så komplext som gör det så svårt att lösa.

#30 Jag utgår efter mina erfarenheter som uppfödare i 5 år. Det jag kallar "bettfel" är tångbett, underbett, trasiga tänder m.m. som fås antingen vid slag mot tanden eller genetiskt arv. Klart att det inte är från ett enda genetiskt arv, men jag tar bort denna tråden från bevakningar då den börjar spåra. Om du vill mig något mer finns pm :)

#30 Lämnar inte ut kontakt uppgifter till höger och vänster men en hel del av dem är medlemmar här och känner de sig manade att förklara sin Avel så lär de nog PM:a dig. 

Det är inte speciellt många hoppuppfödare som får bettfel (finns undantag på de som avlar på led som nästan alla andra väljer bort) och de är för att vi är noggranna. Inte övernaturliga. 

Granska man leden man köper in och vara noga med avelsdjuren och avla på kvalité inte kvantitet så är de inte speciellt stor risk för medfött bettfel.

#28 Jag har tyvärr inte så bra ekonomi så att jag kan kastrera varenda kanin jag säljer och gå flera hundra back på varje. Plus att om jag behåller en kanin tills den är så pass gammal så den går att kastrera, så anser 99% av mina köpare att den är för gammal.

#32, det här börjar bli larvigt. Det går tyvärr inte att veta i detalj vad en kanin, eller ett annat djur eller en människa för den delen, bär på för anlag. Alla undersökningar i världen och all efterforskning i leden man kan tänka sig ger ändå inget facit! Ytterligare en sak som försvårar är att en säljare ju ofta inte säger om kaninen har lämnat bettfel eller har släktingar som har det. Ännu svårare blir det om vi pratar om importer…

Jag skulle vilja vända på ditt påstående och hävda att ingen som har fött upp kaniner under ett antal år undgår att drabbas av genetiska defekter. Det måste ju inte vara bettfel utan kan vara många andra saker som t ex "muppar", inåtväxande ögonhår, felvridna tassar och/eller en massa andra mer eller mindre vanliga defekter. För att inte tala om mentala fel som det ofta talas väldigt tyst om 🤐.

#34 Du tycker de börjar bli larvigt? Jag tycker de var larvigt redan när du påstod att att de är övernaturligt att avla utan att få defekter, säger väl mer om din Avel än om mig eller de jag känners Avel. 

Nej det har jag sagt tidigare också att de kan hända den bästa men att tycka att de är självklart att få bettfel ibland, att tycka de är övernaturligt att inte få bettfel de tycker inte jag är en sund inställning. 

Du kan vända och vrida hur mycket du vill för att hitta en sanning som stämmer bättre för din del men jag vet flera som har uppfödning läänge utan att få några defekter på sina led.

#35 Det ÄR tyvärr övernaturligt att avla så att man aldrig någonsin stöter på en defekt, det kan nog alla "gamla" uppfödare skriva under på. Det är inget som säger någonting om ens Avel då det är saker man inte kan påverka (iom att man aldrig vet vad kaniner bär på). Jag ser aggressivitet som en typ av defekt också som inte är önskvärd.

#36 Har du en källa på att aggressivitet på kanin är genetiskt och inte miljöpåverkat? Klart att de finns sämre led att avla på mentalt med att aggressivitet är något en kanin ärver helt och hållet har jag svårt att tro på.

Då har vi olika åsikter, tycker inte det är övernaturligt att avla på friska trevliga led och slippa bettfel, muppar osv.

2002 köpte vi två kaniner av Ingela på Skullebo kaningård (Katti här, d v s trådskaparen). Trevligare kaniner får man leta efter och vi har fått fantastiskt mycket hjälp av Ingela i både med- och motgång! Nu finns dessa kaniner inte med oss längre, men vi har köpt nya kaniner av samma uppfödare. Efter att ha träffat våra kaniner har en stor del av bekantskapskretsen också köpt kaniner, de allra flesta från Skullebo kaningård! Alla är lika trevliga och de som har behövt råd eller hjälp med något har alltid fått det på bästa sätt av Ingela. Hon brinner för djur, kaniner och uppfödning och vet verkligen vad hon håller på med🙂.

Jag blir faktiskt lite ledsen när jag ser att någon som inte vet vem hon är och vad hon står för reagerar så negativt på en formulering i en text och försöker vrida det till att hon skulle vara oseriös. Det kan jag verkligen lova att hon inte är!!!

#37 Har aldrig påstått att det endast finns en orsak till aggressivitet och att det skulle vara 100% genetiskt. Men temperament är väldigt ärftligt, även om miljöpåverkan såklart spelar in. Vill du ha källa på det så får du leta själv, för mig räcker min och många andras erferneheter som källa.

Du drar allt till din spets, alla vill väl avla på friska trevliga led, men så länge det inte finns tester att ta (och man inte kontrollparar för att veta vad som ligger bakom….) kan man ALDRIG veta vad som ligger bakom.

Upprepar det jag skrev ovan (och som jag står fast vid), om man har avlat länge och inte stött på defekter så antingen ljuger man eller är okunnig.

Tack Pytteliten!

#37, att mentalitet har hög arvbarhet vet man från bland annat hundaveln. Det borde väl du veta, som har brukshund! Speciellt rädslor ärvs i hög grad, och det är ju många gånger rädslor som ligger bakom aggressivt beteende, inte minst hos kaniner som ju är flyktdjur.

När det gäller kaniner så forskas det ju inte på mentaliteten och man har Inga metoder att mäta olika värden som hos hundar. Men alla som har sysslat med uppfödning en tid vet att egenskaper går i arv.

#40 Hund och kanin funkar inte likadant. Du borde nog läsa inlägget igen.

#37 och #40 (Nu kan jag inte mycket om just kaninavel, då jag skaffade min första kanin förra året och enbart har henne till sällskap, men följt denna tråden då den är intressant.)

Det finns någonting som kallas för epigenetik, som påverkar bland annat rädslor och beteenden (även sjukdomar). Dessa gener kan miljöpåverkas och förändras vart eftersom. När jag läst om det, så har jag förstått det som att allt vi, djur, gör, egentligen påverkas av dessa sorters gener. 
Det jag dock inte förstått än, är om det är dessa som sedan går vidare i arv, eller om beteenden även är polygena. Samt om poly- och epigener "hör ihop" på något sätt, eller inte?

Polygener är mer "fasta" och bestämmer t.ex exakt vilken hårfärg man ska ha eller vilken form ett djurs teckning ska få.

Intressant text ang en bok om ämnet:
http://sjalvhjalp.com/nyhetsbrev-december-2008/recension-av-tro-dogmer-och-biologi-%E2%80%93-hur-vart-undermedvetna-styr-vara-gener-av-bruce-h-lipton/

http://sv.wikipedia.org/wiki/Epigenetik

Den här är också intressant! "Tyvärr" inom hundkategorin på UR, men som han säger i filmen så handlar det inte bara om hundar utan om alla djur.

http://www.ur.se/Produkter/168645-UR-Samtiden-Att-skapa-en-hund-Epigenetik-mellan-arv-och-miljo

"Epigenetiken är en slags brygga som kan förmedla våra erfarenheter både till DNA och till kommande generationer."

Ber om ursäkt till TS om det blir OT. Från en mindre kanin-insatt dessutom… 😇

#42 Intressant att du tar upp epigener, det är något jag självt tänkt på ofta när det gäller beteende. Men jag skulle vilja förtydliga (tyckte inte riktigt att det framgick i ditt inlägg) att även epigener går i arv, även om de kan förändras.

Hur förklarar man att olika raser har så olika temperament om man inte anser att mentaliteten är ärftlig?

Skulle jag få bettfel på en kanin är det bara att kyssa ajö till den. Jag skulle känna mej så egoistiskt om jag valde att behålla kaninen för min egen skull och hålla på å krångla till allt med att klippa tänderna osv…

Har inte läst hela tråden men jag måste hålla med den som skrev att det är omöjligt att aldrig stöta på problem med tex bettfel.

Jag är själv uppfödare och har i dagsläget inga kaniner med synliga bettfel MEN jag har ändå fått några ungar med tångbett genom åren.

Dessa ungar tas givetvis bort och föräldrardjur och syskon avlas inte på igen men som nämnts tidigare, man kan inte hänga en seriös uppfödare för att man får bettfel på någon unge om man väljer att avla på sin kelkanin. Det är helt omöjligt för oss att veta om våra kaniner bär bettfel om vi aldrig haft några problem med föräldrardjuren tidigare.

Har också grävt i detta fenomen eftersom jag tycker det känns oerhört jobbigt om någon av mina köpare skulle få bettfel i en kull de tar efter mina djur men som sagt, det går inte att med 100% gardera sig.

Det man inte ser kan man heller inte säga något om och så länge man som uppfödare tar alla djur ur Avel och har rent mjöl i sin påse så kan man inte göra mer.

Vad beträffar hoppaveln så vad jag på ett läger för inte så länge sedan och där pratades det väldigt mycket om att det är stora problem med bettfel inom hoppaveln.

#45 Temperament och aggressivitet är inte samma sak. 

#47 Det finns led med bettfel och som jag skrev tidigare är de många som tar avstånd från dessa. Bortser man från de som avlar på dem leden så förekommer de inte speciellt mycket bettfel. Jämför man sedan med dvv.rex där de förekommer bettfel i mycket större mängd så skulle inte jag påstå att de finns speciellt stora problem om man jämför med andra raser. Men som sagt de finns led även där som de finns problem med men de är en mindre procent av uppfödare som avlar på dem som tur är. 

Blev väldigt OT nu diskuterar gärna vidare i en tråd för just detta men lämnar denna tråden nu så de kan återgå till ämnet.

#48 Men aggressivitet är ett slags temperament. :) Förra året fick min kanin Bambi bettfel och jag valde att operera bort framtänderna. Att jag gjorde det valet berodde nog delvis på att han hade hunnit bli ett år gammal, hade han varit unge hade jag nog övervägt avlivning. Men iallafall så opererades han och det gick bra. Idag är det nästan ett år sedan operationen och Bambi mår jättebra. Han kan göra nästan allting han kunde innan - han kan beta, klippa av höstrån och äta pellets utan några problem. Det enda han inte kan är att gnaga på grenar, men jag brukar skala bort lite bark i mindre bitar så kan han tugga på det om han har lust. Jag tror inte att Bambi lider överhuvudtaget, han är den som bjuder på flest glädjeskutt i hagarna och sitter ofta och pussar på sin flickvän Önska. ;) Han beter sig helt enkelt precis som han gjorde innan, och jag är nöjd med mitt val att operera honom. Men som sagt, hade det varit en unge hade jag nog valt avlivning.