sorgen efter kanins bortgång
Hur går du/ni vidare efter en kanins bortgång?
Har du lätt för det alltså att du mest tänker på de bra stunderna ni fick eller har du jätte svårt för dig så de tar längre tid att sörja, mer och ofta gråt?
Jag är någonstans mitt i mellan men mest svårt för mig i början såklart. 2 av mina kaniner dog för 5 dagar sedan och jag mår skit. Men jag vet hur fint i hade det tillsammans och att en av kaninerna blev gammal, 5 år. Men ena bara 1 år. Båda blev tagna av en räv. Usch och fy. Kvällen de hände skrek jag o grät hela tiden typ, vissa stunder var jag som i chock, bara att tyst och stirra och kände ingenting. Gråter såklart fortfarande typ hela tiden, och känner stor sorg, men mår bättre. kan tänka på de bra minnen vi fick!
Jag vill gärna veta vad ni gör för att må bättre! Kämpa alla ni som nån gång förlorat nån eller något!
Har aldrig varit me om att min kanin har dött(Har bara 1) men jag skulle nog begrava på ett fint ställe, på vilket bra liv dom levde och fina minnen man hade med dom för att må bättre. Sen skulle jag typ sörja till jag mådde bättre.
Tar när mina kaniner sprang bort förut, jag skrek, jag grät jag var arg. Arg på pappa, arg på mig själv. Skulle vara hos pappa över helgen, när jag kom dit såg jag att dörren var öppen, pappa hade stängt dåligt… Jag blev sjukt arg, och åkte hem till mamma efter några timmar. Jag var låg någon månad efter, nu har jag släppt det. Men när mina katter dog för ca 5 år sedan, grät jag säkert konstant 3 år efter. Gråter än idag, kommer nog alltid glra det. Katter är liksom mitt liv, fast jag bara har hos pappa, tror det var därför jag fortfarande inte släppt det helt. Men i augusti lämnade min farmors hund jorden, efter 14 fantastiska år, har jag bara gråtit 3 fånger. Är nog för att hon haft det bästa hundliv man kan få.
Min kanin dog inte hemma. Utan hon rymde med sin kaninkompis ur sin bur (dem bodde i en lekerstuga och det var en planka på dörren som var lös, hon buttade alltså upp den) och när hon väl var ute i trädgården så blev hon troligtvis skrämd av något för hon vågar ALDRIG lämna trädgården. Det var ju natt och när Pärlan (kaninen) tappar bort sig så får hon panik och springer iväg, detta tror vi alltså hände. Dagen därpå skulle jag ta henne till hagen och när jag insåg att hon var borta så blev jag alldeles kall, jag slutade att andas.
Jag letade överallt! Under lekerstugan, under garaget, under grannarnas hus och bodar, i skogen, på ett dagis, under trappor..Alltså överallt. Men hon var borta…Jag ringde till polisens hittegods men ingen hade sett en viltgul kanin, jag efterlyste på facebook och satte upp efterlysningar. Dagarna gick, jag satt i min säng och grät bort hela dagarna, jag var inte i skolan. Jag var verkligen helt förstörd och mådde så sjukt dåligt. Min hjärna kunde inte bearbeta allt som hade hänt, att min fina ängel som jag alltid älskat var borta. Tanken av att jag kanske aldrig skulle se henne igen var orimlig..
Jag började också att tänka på hemska saker som t.ex att hon blev dödad av ett djur, att hon svalt ihjäl, att någon elak människa hade togit henne.
Jag kan inte beskriva min eviga saknad till min så himla fina tjej som ALLTID kommer att skutta runt i mitt hjärta. Jag kan fortfarande sitta och gråta floder när jag tänker på henne, hon var en sån underbar och fantastisk kanin. Jag visste inte att man kunde älska en sån liten sak som henne så mycket som jag gjorde. Hon betyder så himla mycket för mig och det kommer hon alltid att göra. Min fina Pärlan, som ALLTID kommer att vara evigt saknad…
Detta skedde den 25 September och jag är fortfarande absolut förstörd och mår jättedåligt. Jag trodde inte att det skulle vara såhär jobbigt. Ni som inte förlorat någon som ni verkligen verkligen verkligen älskat, tro mig, ni vet inte hur det känns.
När jag kollar på våra fina minnen och bilder så börjar jag gråta direkt, jag saknar henne så enormt mycket! Men jag försöker verkligen att få mitt gamla leende tillbaka igen och skratta hela dagarna. Och vissa dagar mår jag som sagt SKIT, och vissa dagar mår jag hur bra som helst.
Jag försöker att tänka på positiva saker istället. Att göra en fin film med gamla bilder och minnen. Det har jag gjort. Att göra saker som jag tycker är kul, men man måste få bearbeta allt som har hänt.
Men man kan inte sitta hela livet och gråta, man får helt enkelt respektera att det som hänt faktiskt hänt. Även fast det kan vara riktigt riktigt svårt, så vet man att man inte kan göra någonting. Jag har riktigt svårt för att komma över detta och det tar riktigt lång tid för mig innan jag kan glömma det och acceptera att det är som det är.
Att förlora någon är riktigt riktigt jobbigt och jag saknar dem båda, men den ena hade jag känt längst och vi fick uppleva otroligt fina minnen tillsammans. Men det går över, jag har 3 andra kaniner idag som gör mig lycklig <3.
jag kan nog inte ge dig ett svar på den frågan. men gör bara inte som jag.
för jag körde på konstant med över 15 döda kaniner på 1,5 år. gör inte så, för när man stannar och tänker så brister det, som jag sa, körde på konstant sen tvingades jag stanna upp och ja…. de sluta ju me att jag sluta med nåt jag älskar , jag skulle säga att tid hjälper, ge det tid, aningen känner man sig redo ller så vill man inte längre, sånt återstår att se.
jag slutar inte med kaninerna utan jag slutar med hoppningen, och kommer numera bara ha 1 kanin…..
Min ena kanin dog i Juli, hon hade lunginflammation. Hon fick medicin och mådde bra, men plötsligt kunde hon inte andas och kvävdes till döds. Det var hemskt att se, och jag grät i ett dygn och drömde mardrömmar på nätterna. Men jag mår bättre nu och försöker minnas hennes liv och inte hennes död. Hon var en underbar kanin, jättesnäll och alltid pigg och glad.
Min Simba behövde avlivas för lite mer än en vecka sedan, den 26 november. Han hade varit annorlunda, tröttare och slöare ett litet tag, men sedan på bara ett par dagar rasade han i vikt och blev helt orkeslös. Leverproblem trodde veterinären, så han fick somna in samma dag. Han var min närmsta vän i mer än 4 år och var det senaste året väldigt tillgiven och sällskaplig.
Jag är på något sätt ganska… immun mot sorg - jag grät inte en enda gång över min farmor som dog i cancer tidigare i år och knappt över våra två hamstrar som dog ganska tätt inpå. Jag tror jag på något sätt accepterat faktumet att alla dör någon gång och det finns inget att göra åt det…
Jag grät över Simba när vi var hos veterinären, ja, men inte efteråt, eller på hans begravning. Jag vet att han var glad och nöjd i livet, och det är bättre än många andra som tvingas leva länge under dåliga förhållanden.
sociala medier jag använder mer eller mindre:
Wattpad: virrig ᔕ Instagram: lavendrclouds
Twitter: lavendrclouds ᔕ Tumblr: lavendrclouds