# Olga - Livet - Allt Author: [Borttaget] Hej! Jag har allvarliga funderingar på att sälja Olga.  Mest för att jag har insett att jag inte har tid eller orken för fler kaniner, vilket jag insåg efter att hon aldrig födde några ungar. Och jag vet, ni tänker säkert; men varför ville hon para då? Jo, för jag ville att fler människor skulle kunna njuta av Bosse's urhärliga personlighet, vilket jag hoppades sulle föras vidare på ungarna. Men eftersom detta är tredje gången Bosse lämnar en hona tom, antar jag att han inte kan ge ungar helt enkelt. Och jag vill inte införskaffa en till hane, mest för att jag inte kommer ha tid för tre kaniner + kaninungar. Sen så ska jag hoppa av skolan helt, vilket betyder inga pengar, så jag måste leta runt som en galning efter ett jobb jag kan skaffa. Ett jobb som inte behöver någon speciell utbildning. För jag har gått ut grundskolan, dock inte med bra betyg. Gick ett år på samhällsprogrammet i gymnasiet, men bestämde mig för att gå om ettan och gå hästlinje på gymnasiet istället. Men eftersom jag har varit mobbad och utstött i stort sett hela min skolgång så har jag blivit enormt skoltrött, så jag orkade inte ens gå den linje med det som betyder mest för mig. \*suck\* Iaf, sälja Olga eller inte? Jag har ingen aning. Ska antagligen flytta tillbaka till min mamma i Vallentuna (Stockholm) också. Jag har ingen aning om vad jag ska göra med mitt liv eller inte. Sorry för förvirrande text... Behövde bara skriva av mig lite... _Bjuder även på en ganska gammal bild på mig och Bosse._ ## Comment 1 Author: Helgonsbarnet Jag förstår inte hur 36 personer kan klicka in, troligen läsa detta och inte skriva något? Vi två är väldigt olika men endå så lika på många vis, det du behöver är en vän, behöver inte vara någon du kan träffa utan någon du kan prata med och jag finns. Sen tycker jag inte att du ska sälja av Olga, för kaninerna finns där och utan dom kommer du känna tomhet. Det gäller att bestäma att man ska ändra saker och ting, sen göra det! Ta lite i taget och hitta viljan, behöver du prata över mejl, sms eller i PM här så finns jag ❥ ## Comment 2 Author: Zvintos Det är svårt det där. Hur du ska göra är det bara du som kan bestämma och måste känna exakt vad som blir bäst. Om du i nuläget tvekar lite gällande Olga, så kan du ju faktiskt göra som så att du lånar ut henne en period och ser. Det kan räcka för att få lite perspektiv på om det känns bra eller om det blir tomt utan henne. ## Comment 3 Author: [Borttaget] Jag känner nog lite tvärtemot än dig, min kanin gör att jag orkar när allt känns jobbigt, jag skulle aldrig klara skolan, allt plugg o skit om jag inte visste att hon sitter och väntar på mig tills jag kommer hem från skolan. Hon sviker mig aldrig som oäkta vänner kan göra. Tråkigt att höra det där med skolan, känner till vis del igen mig, ibland är det så jobbigt att jag bara har lust i att skita i den.  Men jag försöker göra det till något positivt istället, som man hört så många gånger att man ska göra.. Jag tänker att skolan är frivillig, jag har fått en otrolig chans att gå i skolan och tilloch med en linje som jag trivs med, det tror jag är väldigt viktigt. Hur känns det på hästlinjen, skulle du kunna hitta några vänner där? Det kanske är där som människor finns som liknar dig, då ni delar ett intresse. Om jag var du skulle jag nog behålla Olga, ett djur är en trygghet. Men gör som du vill, men ge inte bara upp allt. Försök med skolan även om det är kämpigt, det kommer att löna sig! Gör saker du trivs med. Ta vara på Bosse och Olga (dina två kaniner om jag fattade det rätt), sålänge du har dem istället för att tänka på det negatva att Olga inte kan få ungar. Men känner du att det känns lättare för dig om du säljer Olga, så får du såklart göra det. Kram till dig <3 ## Comment 4 Author: Fridaaaa Sånt är svårt. Förstår dig till fullo. Ibland ställs man inför svåra val här i livet. Hoppas du kommer på en bra lösning! ## Comment 5 Author: [Borttaget] #1 Jo, jag vet att dom finns. Dom betyder så mycket för mig. Alla djur i min närhet gör det, men det är svårt. :/ Tack så mycket <3 #2 Jo, jag skulle kanske kunna låna ut henne, det var en jätte bra idé, faktiskt. För att få känna lixom. #3 Problemet e att det är bestämt att jag ska hoppa av skolan, jag orkar verkligen inte försöka mer. Och jag kunde inte skaffa kompisar i den klassen, jag försökte, men dom stötte bara bort mig. Så som det varit hela mitt liv, i stort sett... Kram <3 #4 Ja, hoppas jag med! ## Comment 6 Author: giffel Jag vet hur irriterande det är att höra att man ska försöka, men jag vet också vilka resultat det kan ge. Har du pratat med någon professionell någon gång? Det hjälper massor om man hittar rätt som det liksom "klickar" med. Jag tänker absolut inte fatta dina beslut, och jag tror inte heller du kommer göra det jag skriver. Men jag hoppas att du läser detta och kan se dina möjligheter från en annan synvinkel. Du måste vara 17/18 år ungefär? Det är svårt för såpass unga att skaffa fast arbete, även fast det går. Min mamma är inte svensk men hon har gått grundskolan. Mamma jobbar som städerska och jag tycker att hon verkar sliten Jag tycker inte att du ska fly verkligheten och strunta i utbildningen. För du är värd så mycket mer. Allt blir så mycket lättare när man har gymnasietiden bakom sig. Kanske är inte plugglinjerna något för dig, utan en praktiskt linje bättre? Jag går första året på natur, det föll mig inte alls i smaken märkte jag efter en termin. Nu går jag endast 4 ämnen vilket resulterar i ca 2 lektioner/dagen och börjar om i ettan till hösten. För mig var det en lösning. Jag är helt säker på att du har pratat med SYV och att SYV har hjälpt dig. H\*n finns där för dig och SKA hjälpa dig i det valet. Att du har svårt att få vänner kan jag inte förstå. Du verkar vara en supertrevlig människa och du är söt som socker. Jag tycker att du ska försöka att få kontakt med dina klasskamrater, ni behöver inte bli mega-bästavänner. Men vad har du att förlora? Jag är helt säker på att det finns någon där som vill vara din vän, men inte vågar prata med dig. Jag vill även att du ska veta att det inte är över. Du kan alltid få i skola senare om du skulle vilja det. Vilket beslut du än tar, och vart du än kommer önskar jag dig all lycka! Även att du kommer vara stolt över dina val om 10, 20, 30 år. Nu har jag inte sagt något om Olga, men det är för att jag inte har några idéer där. Som någon skrev kan du alltid låna ut henne och se hur livet skulle vara utan henne. Jag själv skulle ha gjort det. Men det är du, och bara du som kan avgöra det. ## Comment 7 Author: Fridaaaa #5 Ingen bra idé att hoppa av skolan, då kommer ångra dig sen då man inte får jobb idag utan utbildning :( ## Comment 8 Author: [Borttaget] #6 Problemet är verkligen att jag inte orkar. I skolan gör jag inget, jag skolkar eller så sitter jag bara där. Lyssnar inte ens på läraren. Jag orkar helt enkelt inte.  Och eftersom jag inte är i skolan alls nu, så skulle vi pröva med praktik, för att se om det praktiska funkar. Så jag sulle vara i stallet fyra dagar i veckan. Jag gick dit första och andra veckan, sen orkade inte kroppen mer. Jag grät varje gång jag gick hem, jag var så slut. Kroppen ville inte fastän jag ville. Just nu har jag praktik en dag i veckan, på fredagar, och det funkar endast för att Maria är där. (Maria är min ridlärare och min pappas kompis/arbetskamrat.) Hon är den trygghetspunkt jag behöver där för att orka. Hästar och kaniner är mitt liv, om man inte ens har motivation till det. Vad tjänar det då till? Och nej, det kanske låter ganska dumt, men jag går inte och pratar med någon. Jag vill inte sitta öga mot öga med en total främling och berätta min livshistoria. Det är en annan sak såhär på internet, då sitter man inte med personen. Och så måste jag verkligen skaffa ett jobb, helst nu på en gång, för varken min mamma eller pappa tänker betala för mina kaniner. Inte ens tills jag skaffat ett jobb. Kan tillägga, kanske, att jag fyller 18 Augusti. Så inte nog med allt annat har jag världens ångest över att fylla 18. #7 läs ovan. ## Comment 9 Author: Fridaaaa #8 Dock kommer du har extremt svårt att få jobb tyvärr i dagens läge :/ knappt dem med högutbildning får jobb, tyvärr. ## Comment 10 Author: [Borttaget] #9 Jag vet det. Men just nu mår jag hellre bra än att gå i skolan. ## Comment 11 Author: giffel #8. Det första och sista har jag inget svar på, tyvärr. Men du kan alltid maila någon psykolog, eller varför inte bris? Det finns alltid hjälp att få. Att hålla alla tankar inom sig är absolut inte bra. Det är synd att se en som är såpass ung som dig gå under pga skolan. Som jag sagt tidigare är du värd mycket bättre. ## Comment 12 Author: Fridaaaa #10 Men psykolog/kurator ärmtoppen att prata med.Även om det kanske inte känns så nu, så är dem bra stöd och hjälp ## Comment 13 Author: [Borttaget] #11 Skulle väll kunna funka, kanske. ## Comment 14 Author: [Borttaget] #12 Jag är mest lite anti psykologer/kutarorer för dom jag gått till inte varit nå bra. ## Comment 15 Author: Fridaaaa #14 oki trist när dem inte är bra :/ hmm.. ## Comment 16 Author: [Borttaget] #15 Jo, det förstör en del :( ## Comment 17 Author: Fridaaaa #16 Ja gör ju det. Man måste ju "Klicka" också, så man får förtroende osv för varandra med. En kan ju vara bra till en person men inte till nästa som kommer. Hoppas det ordnar sig i alla fall! ## Comment 18 Author: torpetskaniner Vad tråkigt att läsa om detta :/ Jag har lite samma planer som dig. Jag går samhällsprogrammet, men ska hoppa av det och läsa djur nästa år. Hatar samhällsprogrammet och den skolan :/ Jag tycker ändå du gör rätt i som hoppar av. Ditt välmående är viktigare än skolan enligt mig. Du kan alltid läsa vidare senare, när det blir bättre! Min syrra hoppade av 9an..! Men jobbar idag som telefonförsäljare och har det jättekul på jobbet. Visst, inte världens bästa lön, men det går ju nästan alltid att jobba upp sig ;) Ta hand om dig! Finns här om du vill prata, jag vet hur det är att vara utfryst i skolan. (som jag är nu med) **_Mvh Linnéa_** www.torpetskaniner.webs.com ## Comment 19 Author: [Borttaget] #18 Okej :( Ja, lite så jag tänker. :) ## Comment 20 Author: ulrica1983 Väldigt ledsen av att höra vad du skriver, har själv varit i samma sits. Var ganska utstött under min tidiga skolgång ( pga. att jag var lite ”rultig” eller vad man nu ska säga), vilket i åttonde klass resulterade i att jag fick diagnosen Anorexia, detta var en tuff period med många läkarbesök och ångest, när det var som värst kände jag mig bara likgiltig.. helt tom liksom, till slut blev jag inlagd, tiden gick och till slut blev det bättre – orsaken till att jag lyckades vända mitt beteende var faktiskt att jag såg hur dåligt min mamma mådde, i dessa stunder brydde jag mig inte om eller tänkte inte ens på de faktorer som fått mig att hamna där jag var, alla kommentarer och så kallade ”vänners” åsikter utan min fasta punkt var min familj. När jag blev bättre började jag på gymnasiet ”konst och form-linjen” eftersom jag älskar att måla, jag fick nya ”riktiga” vänner, men jag hade fortfarande en återkommande ångest, i tvåan hoppade jag av och började söka jobb. Tyvärr, i enlighet med vad andra skriver var detta inte så lätt.. hittade efter ett par månader ett jobb på McDonalds, dock en timanställning med få timmar. Ångesten började bli värre igen, när jag märkte att jag började känna mig likgiltig då och då sökte jag hjälp, jag ville inte direkt gå och prata med en psykolog (ville inte prata om något jag tyckte var jobbigt, tyckte det räckte med att känna det). Hur som helst fick jag utskrivet antidepressiva, vilket jag var skeptisk emot då jag i början tyckte att jag bara mådde värre av dom, det tog ungefär en månad tills jag började känna skillnad, inte så att jag blev superlycklig helt plötsligt men jag kände mycket mer ork inför saker, vilket fick mig att gå och prata med en psykolog vilket jag faktiskt kände hjälpte mig väldigt mycket. Den objektiviteten jag fann i att tala med en utomstående, känslan att kunna få ur mig vad jag kände,hjälpte mig oerhört då det kom till att identifiera situationen jag befann mig i och vilka steg som låg framför mig för att kunna ta mig vidare. Jag började så småningom att må bättre, och började umgås mer med familj och vänner. Senare träffade jag min nuvarande sambo och vi fick en liten pojke 2005. Efter ett par års pendlande mellan arbetslöshet och timanställningar valde jag att börja studera igen, jag läste upp mina gymnasiebetyg på Komvux vilket tog 2 ½ år och började sedan läsa till lärare vilket jag idag fortfarande gör. Så chansen att studera senare i livet finns, det är dock ingen dans på rosor att studera när man har barn, speciellt när man får pendla vilket jag och många andra måste. Det är heller inte så roligt att komma upp i åldern och fortfarande leva som en student ekonomiskt, det står som hinder för mycket saker jag skulle vilja göra med min son, inte heller så kul att bo i en liten lägenhet när man blir fler i familjen. Idag mår jag mycket bättre, med hjälp tog jag mig ur vad jag förut trodde var omöjligt, Mitt råd till dig är att söka hjälp och att ta tillvara på din familj (även inkluderat lilla Olga), men förstår även att det kan vara svårt att ta hand om någon annan under vissa omständigheter, tycker därför att #2 förslag skulle vara bra – om du har möjlighet - låt någonannan ta hand om henne ett slag. Under vissa omständigheter tror jag även att du kan prata med kuratorn på din skola och kanske få uppskov för att fylla på din ork istället för att hoppa av, arbetsmarknaden är inte så snäll och arbetslöshet är en av de vanligaste orsakerna till depression. Själv önskar jag att jag fullföljt min skolgång på gymnasiet, dels pga. av alla möjligheter som redan skulle finnas för min familj och dels pga. att jag hade då kunnat göra en utbildning i kombination med konst ( Komvux har inte estetiska ämnen och inte heller ”häst ämnen”). I slutändan är det bara du som kan känna efter vad det är du vill göra, men tänkte att ibland kan det kännas bättre av att höra någon annans erfarenheter. All styrka till dig, vad du än väljer! ## Comment 21 Author: [Borttaget] #20 Jag tar också antidepprisiva, och ångestnedsättande. Jag tycker inte att dom hjälper alls, men alla i min omgivning tycker jag har blivit mycket gladare. Jag får 'ångestattacker' med jämna mellanrum, vilket betyder att jag gråter, skakar, kan knappt andas och får ont i hela kroppen. Och det kan komma helt plötsligt, en gång fick jag en mitt i en ridlektion. Det var jätte jobbigt att sitta på en häst mitt i manegen och gråta. Sen mår jag inte bättre av att min pappa rent utsagt är dum i huvuvdet. Hela tiden låter han nedlåtande, och han vet om det, det är det som är det värsta. Men han säger bara att alla låter olika. Medans han får mig att gråta, får mig att tro att det är mitt fel att jag har asberger. Kanske borde ha lagt till att jag har en diagnos, asberger, och är depprimerad (vilket jag tar mediciner mot). Det gör inte saken bättre. Jag har smått gått till en psykolog på BUP, men det är med mamma, pappa och ibland min lärare från hästgymnasiet. Och det är ingen idé att försöka få mig att gå kvar i skolan, för jag ligger redan efter som in i h\*lvete och jag vill inte gå om ett år till. (Gick om ettan, för att kunna gå på hästgymnasiet). Och jag har bestämt mig, vet ni vilken lättnad det var?