# Nästa steg Author: Rabbit Pages När dessa stunder kommer, då en kär kanin hoppar över till regnbågsbron, kommer den där tomheten.  Jag har ofta svårt att släppa taget, tänker tillbaka och blir lite tveksam över ifall en ny kanin ska fylla dess plats.  Givetvis menar jag inte fylla dess plats som att "_nu köper vi nästa_", men känner verkligen att den där tomma buren samt vardagen välts omkull.  ** När er/era kaniner gått bort, hur brukar ni resonera?** ## Comment 1 Author: Mickis1994 Åh jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det beror på vad kaninen har betytt för mig. Är det min absoluta favorit eller en allmänt trevlig kanin som jag inte lärt känna än? Jag försöker gå vidare i vardagen som vanlig och när jag känner mig redo kan jag tänka mig köpa en ny kanin. Även efter det att den nya kaninen har flyttat in kan jag självklart tänka på den bortgångna kaninen ibland. ## Comment 2 Author: Rabbit Pages Vår lilla hade vi inte haft mer än några månader, men är aldrig lätt ändå. De hoppar in i hjärtat så fort. Visst gör man det, tänker ofta tillbaka på de långöron jag haft genom åren. Alla har tillfört så mycket på sitt egna vis! ## Comment 3 Author: RebeccaG När jag va tvungen att ta bort min älskade Ghost i december mådde jag väldigt dåligt. Jag hade tagit hem henne inte lång tid efter min gamla kelhona fått somna in, så det var väldigt jobbigt att ta, att förlora två underbara kaniner på så kort tid :( Jag pratade med hennes uppfödare, som jag meddelat om Ghosts sjukdom och vidarevandring. Han var väldigt ledsen för det som hänt och tyckte synd om mig(köpte henne i slutet av Augusti, hade henne lite drygt 3 månader) så han erbjöd mig att ta emot hennes mamma, som var till salu vid tillfället. Jag var ledsen, men jag skulle göra vad som hela för att få min underbara Ghost tillbaka, och hennes mamma är väldigt lik henne i temperament och personlighet. Ghost somnade in den 5e December. Dottir(hennes mamma) kom hem till oss den 8e Demeber. Jag höll på att bryta ihop varje gång jag fick förbi hennes tomma bur, såg hennes sele i sellådan eller råkade hälla foder i hennes skål när jag fodrade de andra kaninerna. Det gick inte till slut. Jag tycker man ska sörja färdigt innan man skaffar 'nästa' kanin, men det är länge bra att vänta för länge. Det handlar inte om att ersätta, utan att gå vidare. Vanligtvis vill jag vänta någon månad, då en kanins död aldrig blir lättare för mig(gråter fortfarande som ett litet barn i flera veckor) men att inte vänta FÖR länge heller, man måste gå vidare helt enkelt. Jag har haft kaniner i snart 16 år, när min första hona dog sa jag att jag ALDRIG skulle ha kanin igen, att inget kunde ersätta henne. Sant, inget har kunnat ersätta henne, men när min syster köpte en liten lejonhuvad grabb ett par år senare märkte jag hur mycket jag saknat kaniner. Kaninernas bortgång blir inte lättare ju äldre man blir, men det är viktigt att få tid att sörja och gå vidare, vilket man måste göra. ## Comment 4 Author: Rabbit Pages #3 Så ledsen för din skull, så vacker Ghost var!❤️ Jag känner precis som du, att man måste sörja färdigt, jag gillar det du skrev om att det inte handlar om att ersätta, utan att gå vidare, men såklart så finns de alltid i hjärtat och tanken.  Jag minns när min första kanin gick bort, jag sa också aldrig mer! Men kaniner har liksom vuxit på mig och det positiva väger upp enormt; de gör så mycket för min dag med sina knasiga upptåg, kelstunder i soffan eller i gröngräset och att de bara finns där.  Tack snälla för ditt svar! ## Comment 5 Author: [Borttaget] när Yatzi gick bort för kanske 3 år sen så förstod jag väll inte det till en början utan allt kom väldigt lång efteråt, har fortfarande svårt att se bilder m.m på henne men nu kan jag tänka mig att skaffa en till jätte vilket jag inte kunnat göra förut men samtidigt känns de jobbigt eftersom det kommer vara svårt att hitta en kanin med sån fin personlighet.  Hon hade jag bara i ca. ett år, men hon gjorde verkligen spår efter sig så om de tog såhär länge för mig att acceptera hennes bortgång så vet jag inte hur länge det kommer ta att släppa taget om mina små kaniner jag har nu, för dem betyder allt för mig. Jag tycker man kan vänta ett tag. Kan inte skriva sörja klart för man slutar väll aldrig sörja någons bortgång, man bara lär sig acceptera den men när man är redo att gå vidare helt enkelt och det är ju alltid upp till en själv. ## Comment 6 Author: sfut Alla gånger det otänkbara hänt har jag aldrig haft tanken på att ersätta den som gått vidare. Däremot så har, på olika sätt, ett nytt liv letat sig in och slagit rot i hjärtat. Oftast har det bara blivit så. Brumma var redan halvt planerad innan Vera dog. Jag har nog aldrig varit så förstörd som när Vera dog. Hon var mitt allt. Jag var inte alls sugen på att skaffa en ny kanin, alla Brummaplaner ställdes in. Men jag kunde inte släppa tanken. Hon hade redan nästlat sig in. Brumma är inte en ersättare. Hon är Brumma och hon är helt annorlunda, hon är inte och kommer aldrig bli Vera.  Så jag skulle väl säga som så att allt måste få ta sin tid och rätt som det är så bara dyker rätt liv upp men det är inte bråttom någonstans. ## Comment 7 Author: ninor Familjens första kanin avlivades när vi var utomlands. Han var då närmare 12 år gammal och hade fått problem med ögonen, var trött, och slutade även att äta. Jag var tonåring då, och hade börjat tröttna på den där kaninen.. Så när han dog hade jag ingen längtan efter kanin. Hade inte en tanke på att skaffa någon ny, och det hade nog ingen annan i familjen heller. Skaffade sedan min nästa kanin när jag flyttat hemifrån. Honom har jag tack och lov kvar. Den dagen han går bort kommer jag gå och hänga mig, eller nåt. Har även hans dotter, Mio. Mamman till Mio har jag dock avlivat. Men eftersom att det var självvalt hade jag inte heller då någon längtan av att "fylla tomrummet". Mio var dessutom ca 9 veckor då, så jag hade ju redan en "ny" kanin eller vad man ska säga, hur hemskt det än låter. Men det var absolut inte pga Mio som lilla (stora) Hedvig fick skutta vidare på ängarna.. :)