Måste skriva av mig

Kommer inte över sorgen

2017-04-22 08:51 #0 av: Blåbärsris

Silver Light ❤️

Hej. Min kaninhane blev påkörd häromdagen, och jag kan helt enkelt inte sluta gråta och känna skuld. Det var ju inte jag som körde på honom, men han tog sig fortfarande ut ur hagen på något sätt under dagen, det skulle han inte ha gjort om jag bara hade sett hålet han tog sig ut genom innan. Jag tänker alltså fortfarande att det var mitt fel, att han fortfarande skulle ha haft ett liv och skuttat runt i hagen om jag hade varit noggrannare och kollat hela hagen på morgonen. Jag hittade honom senare på eftermiddagen, han låg helt stilla, på sidan, i vägkanten på den lilla grusvägen precis utanför tomten. Det åker bilar där ca var 15:e minut. Just den minuten hade han tänkt springa över. Han har sprungit iväg innan, men då kommer han alltid tillbaka och hoppar in genom kattluckan och "ber mig" släppa in honom i buren igen efter några timmar. Att inte längre kunna gå ut till honom i hagen och bara sitta och klappa honom, att ens bara inte kunna veta att han sitter ute i hagen och mår bra gör bara så fruktansvärt ont. Jag har begravt honom, jag la honom i en liten kista på lite halm och med några blommor och hans namnbricka. Jag har begravt honom, mitt på tomten med ett litet kors på med hans namn inristat. Jag går ut varje morgon och lägger lite blommor och gräs på graven. Allting är perfekt fixat och jag vet att han inte lider mer, men jag kan bara tänka på hur skräckslagen han måste varit när han såg bilen komma och hur ont han måste haft innan hans organ la ner. Jag vet att aderalinet tar bort den värsta smärtan när man dött i t.ex en bilkrock eller blivit skjuten, men han hade fortfarande ont, och han var fortfarande rädd. Jag vaknar på natten med panikångestattacker och när jag väl sover drömmer jag att det var jag som körde på honom, att jag såg hans skräckslagna blick och jag såg hur han led. Jag kan inte ens se på en bild av honom utan att få en ångestattack, jag har fått ta ner alla fotografier jag har av honom och mig på väggarna. Jag har aldrig mått såhär dåligt, det är värre än när min farfar och min hund dog. Jag kan inte få bort bilderna i huvudet från när jag såg honom ligga där helt stel på vägkanten. Jag jämför dom bilderna med hur han brukade springa runt i selen när vi gick på promenad i skogen, hur han hade ett liv och var så lycklig. Jag hör min egen röst i huvudet och hur den säger att det är mitt fel och att han hade levt om det inte vore för mig. Det här är inte sorg, det här är ångest, mardrömmar, panik och självmordsbenägenhet. Snälla, HUR kan jag sörja på ett normalt, nyttigt sätt och bli av med den här extremt grova ångesten??? Jag vet att ni inte är psykologer men ni måste haft någon liknande händelse. Han var min bästa vän i 5 år, hur ska jag få mig själv att inse att jag aldrig kommer få se honom eller klappa honom igen? Jag älskar och saknar honom så sjukt j*vla mycket. 

Anmäl
2017-04-22 08:58 #1 av: Skogsväsen

Låt det ta den tid det tar att sörja, det går inte över på en dag. :) Jag förlorade vår familjs hund några dagar efter julafton och saknar honom än. Jag drömmer om honom och tänker på honom då och då. Minnena jag har fått tillsammans med honom, sedan jag var en liten barnunge, håller jag kärt inne i mitt hjärta. Det är inga andra hundar eller människor som kommer ta den platsen i mitt hjärta, det är endast för honom.

Och för mig hjälpte det att skriva massa texter i form av dikter eller bara helt enkelt mina tankar eller känslor. Jag har tusentals bilder på honom och har väldigt svårt för att titta på dem, men de finns där. 

Livet snurrar vidare men det vi fysiskt har förlorat finns ännu kvar inom oss.

Beklagar din sorg. :( Hjärta

Anmäl
2017-04-22 10:45 #2 av: Blåbärsris

Tack, detsamma.. ): Hjärta #1 

Anmäl
2017-04-22 11:25 #3 av: [EM L]

Låt dig komma över detBlomma Ta den tid du behöver sörja. Låt dig få gråta, bli ledsen och arg om du känner för detBlomma Snart har du kommit över det. Det kan ta flera sekunder, minuter, timmar, dagar månader eller åratal till du har kommit över detHjärta

BlommaBeklagar sorgenBlomma

BlommaVila i Frid fina kaninBlomma

En miljon styrkekramar från mig och MiraHjärtaKramas

                                                    Ha det bra!

                                  http://emlearn.blogg.se/?tmp=578743

                   Bloggen som handlar om Livet, Puberteten och Djur!

Anmäl
2017-04-22 19:14 #4 av: Blåbärsris

Åh tusen tack till dig och Mira!! HjärtaGråter #3

Anmäl
2017-04-22 19:20 #5 av: Marsvinsmamman

Jag tror det är två saker du tampas med: dels sorgen över att ha förlorat din fina vän, dels skuldkänslor för att du tycker att det var dit fel att han smet. När en kär vän dör kommer det ofta skuldkänslor med i bilden. Man ältar och ältar "om jag bara hade...." Jag tror det är en naturlig process, men jag är också övertygad om att man måste vara snäll mot sig själv, och inse att man gjorde det bästa man kunde i den situation som var. Klandra inte dig själv utan försök att inse att man inte kan förutse allt, man kan inte förebygga allt - det går helt enkelt inte.

Sedan tar själva sorgen och saknade sin tid - det kan vara väldigt tungt en lång tid framöver. Det är också naturligt. Jag skickar många styrkekramar till dig! Hjärta

Anmäl
2017-04-22 19:56 #6 av: EvyKiwy

Stressa inte bort sorgen. Tiden läker alla sår.......

Anmäl
2017-04-22 23:23 #7 av: MOJ

Mitt bästa tips är att vara ledsen. Låt dig vara jätte jätte ledsen, ett tag och försök sedan titta tillbaks på fina stunder, för att fösöka bli glad igen.

Anmäl
2017-04-23 11:20 #8 av: Blåbärsris

Tack fina ni! Hjärta #5 #6 #7

Anmäl

Det finns en till kommentar till den här diskussionen. Den är bara synlig för medlemmar på iFokus. För att läsa kommentaren, logga in eller registrera dig på iFokus.